Inle Lake, Myanmar

Inlesjön har en area på 116 km² och är Myanmars näst största sjö. Den är 22 km lång och som mest 11 km bred. Under torrperioden är genomsnittdjupet bara 2,1 m, under regnperioden 3,7 m. Inlesjön ligger hela 880 m ö h och inte mindre än 70 000 människor bor i fyra städer och 17 byar runt om och även på sjön. Många bor i stolphus. Fiske är en viktig näring, turism och konsthantverk likaså. Man odlar också på ”gungande åkrar” på vattnet. Åkrarna begränsas av bambupålar som slås ner i bottnen för att hålla fast jorden. Sedan tas bottensediment med sjögräs upp från djupare delar av sjön och läggs på ”åkern” efter behov. Det fungerar både som bra jordmån och gödsel. På dessa åkrar odlar man sedan ris och grönsaker, och t.o.m. frukt. Jag såg banan, papaya och apelsin. Vi besökte aldrig någon odling, och det var svårt att se från båten, men mina tankar gick till vassöarna i Titicacasjön. Där krymper öarna, i Inlesjön är det tvärtom. Sedan 1935 har sjöns yta minskat med 1/3.

According to Wikipedia, Inle Lake is a fresh water lake located in Shan State in Myanmar (Burma). It is the second largest lake in Myanmar with an estimated surface area of 44.9 square miles (116 km2), and one of the highest at an altitude of 2,900 feet (880 m). During the dry season, the average water depth is 7 feet (2.1 m), with the deepest point being 12 feet (3.7 m), but during rainy season this can increase by 5 feet (1.5 m).

The people of Inle Lake (called Intha), some 70,000 of them, live in four cities bordering the lake, in numerous small villages along the lake’s shores, and on the lake itself.  The population consists predominantly of Intha, with a mix of other ethnicities. Most are devout Buddhists, and live in simple houses of wood and woven bamboo on stilts; they are largely self-sufficient farmers.

Locals grow vegetables and fruit in large gardens that float on the surface of the lake. The floating garden beds are formed by extensive manual labor. The farmers gather up lake-bottom weeds from the deeper parts of the lake, bring them back in boats and make them into floating beds in their garden areas, anchored by bamboo poles. These gardens rise and fall with changes in the water level, and so are resistant to flooding. The constant availability of nutrient-laden water results in these gardens being incredibly fertile. Rice cultivation is also significant.

Inle Lake is suffering from the environmental effects of increased population and rapid growth in both agriculture and tourism. During the 65-year period from 1935 to 2000, the net open water area of Inle Lake decreased from 69.10 km² to 46.69 km², a loss of 32.4%, with development of floating garden agriculture, which occurs largely on the west side of the lake (a practice introduced in the 1960s).

Longboats tog oss först genom en 4 km lång kanal ner till sjön. Det var fantastiskt att sitta och iaktta livet längs stranden. När vi kom ut på sjön var det de enkla, stilrena båtarna i landskapet som fascinerade. Efter en dryg halvtimme på sjön, närmade vi oss byn Nampan, med sina hus på smala och ranka stolpar i vattnet.

Most transportation on the lake is traditionally by small boats, or by somewhat larger boats fitted with single cylinder inboard diesel engines. Local fishermen are known for practicing a distinctive rowing style standing at the stern on one leg and wrapping the other leg around the oar. This unique style evolved because standing provides the rower with a view beyond the reeds. However, the leg rowing style is only practiced by the men. Women row in the customary style, using the oar with their hands, sitting cross legged at the stern.

Vi fortsatte sedan in i en mindre kanal. Vi hade sett ett mudderverk ute på sjön som arbetade med att ta upp bottenslammet och pumpa ut det på åkrarna. Här hade man slagit ner pålar och satt upp plank för att hålla slammet på plats. Man skyfflade upp slammet på ena sidan. Det handlade både om att hålla djup och bredd i kanalen.

The water hyacith, a plant not native to the lake, poses a major problem. It grows rapidly, filling up the smaller streams and large expanses of the lake, robbing native plants and animals of nutrients and sunlight. At one time, all boats coming into Nyaung Shwe were required to bring in a specified amount of water hyacinth. Over the past twenty years, large-scale use of dredges and pumps has been employed with some success in controlling the growth of this plant. On a smaller scale, public awareness education and small-scale control have also been successful.

Another cause for concern is the planned introduction of non-native fish species, such as the Grass Carp (Ctenopharyngodon idella)] intended to improve fishery.

Sanitation in the villages around the lake is an ongoing concern for public health authorities, due to untreated sewage (with 72% of households using open pits, not latrines) and waste water flowing into the lake. To ensure fresh and clean water, some villages now have enclosed wells and public access to the well water.

Vi lade till vid ett sidenväveri. I mycket ålderdomliga lokaler satt kvinnor och spann och vävde.  Till mer än 95% handlade det om siden.

Man en specialitet här som är helt unik. Det handlar om att använda trådar eller fibrer från en särskild sorts lotusblomma, som odlas här. Vi fick se hur en kvinna snittade lotusstjälkar med 3-4 cm mellanrum och sedan drog ut långa trådar, som hon tvinnade under fukt. Hon var dessutom ” bunden” eftersom dagens skörd måste göras klar –  den klarar sig inte till nästa dag.  Därefter bearbetades trådarna på samma sätt som siden.

The Inle lake area is renowned for its weaving industry. The Shan-bags, used daily by many Burmese as a tote-bag, are produced in large quantities here. Silk-weaving is another very important industry, producing high-quality hand-woven silk fabrics of distinctive design called Inle longyi. A unique fabric from the lotus plant fibers is produced only at Inle lake and is used for weaving special robes for Buddha images called ” kya thingahn” (lotus robe). A lotus shawl in natural colours obtained the price of 150 US dollars.

Detta bildspel kräver JavaScript.

En lotussjal i naturfärg, modell bredare kostade 150 US-dollar – ingen prutmån.

Färden på Inlesjön blev om möjligt än mer fantastisk när vi sakta gled omkring på små kanaler omgärdade av bostadshus på pålar – hänförande speglingar.

Vattenhyacinter

Därefter besökte vi en ”tobaksfabrik”. Fast det handlade egentligen inte så mycket om tobak. Bladen som rullades var inte tobaksblad utan blad från ett lövträd i trakten som liknade enorma aspblad. Innehållet var inte heller ren tobak, utan en blandning med trä och honung. Cigarrer, cigariller och cigarretter rullades för hand av unga flickor. . Det röks förvånansvärt lite i Myanmar, trots att ett paket cigaretter inte kostar mer än 3 SEK. Det är betel som gäller här.

The ”tobacco” company – but no real tobacco leaves were used here. The young girls rolled everything by hand.

Tyvärr besökte vi aldrig den flytande marknaden i Inlesjön. Det finns  inte så många kvar av dem, men i Thailand besökte jag deras enda återstående, den i Damnoen Saduak, och det var en fantastisk upplevelse. Inlesjöns torde vara ännu mer genuin.Vi fick heller inte se hur sjöns traditionella båtar byggs, och vi kom inte heller till klostret Nga Phae Chaung som är byggt på pålar och känt för sina många katter. Kanske nästa gång?

Hand-made goods for local use and trading are another source of commerce. Typical products include tools, carvings and other ornamental objects, textiles, and cheroots. A local market serves most common shopping needs and is held daily . When held on the lake itself, trading is conducted from small boats. This ‘floating-market’ event tends to emphasize tourist trade much more than the other four.

På vårt stolphotell njöt vi en stund på terrassen, men denna njutning fick dock ett abrupt slut när det började regna och hagla. Till slut övergick ovädret i en åsk- och hagelstorm. Vi fick överge terrassen och gå inomhus. Ett sådant oväder inträffar aldrig här förrän när regnperioden nalkas i maj.  Efteråt kramade vi snöbollar av hagelkornen som låg kvar en timme på terrassen.

One evening, we suffered a hail storm, and could even make snow – or ice balls from the large hails.

Hagelstorm

Sedan fick vi den solnedgång som vi sökte två kvällar i rad i Bagan – utan att anstränga oss för att ”blåsa bort molnen”. Det hade ovädret redan gjort.

 

På morgonen efter ovädret begav jag mig ut på ”stolpbryggorna” för att fotografera, men framför allt för att njuta av morgonens stillhet. Ännu hade inte båtmotorerna börjat göras sig hörda och det blev en ljuvlig knapp halvtimme på egen hand.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vår guide,  Ko Sai, berättade om fisket i sjön och om olika fiskeredskap som används. Fisken som fångas och äts är en karpart, men det finns faktiskt ett dussintal endemiska fiskarter i sjön också. Fisket bedrivs på tre sätt. Man lägger ut nät med sänke i vattnet. Sedan slår man med bambustörar för att jaga in fisken i nätet, som sedan dras upp. Det andra sättet är att fiska med stora mjärdar, som fiske simmar in i och sedan inte kan ta sig ut ifrån. Det tredje sättet är en två meter hög strut med en meters diameter i storändan. Med den fiskar man på grunt vatten genom att helt enkelt trycka ner den till botten snabbt när man ser ett par, tre fiskar i vattnet. Med hjälp av en pinne inne in struten lossas sedan nätet i strutens sidor så att fiskarna hamnar i fickor när man drar upp struten igen.

Fish caught from the lake – the most abundant kind is called nga hpein, Inle carp, – are a staple of the local diet. A popular local dish is htamin gyin – ‘fermented’ rice kneaded with fish and/or potato – served with hnapyan gyaw (literally twice fried – (Shan tofu).

Mässingsringar runt hals och under knänAlthough the lake is not large, it contains a number of endemic species. Over twenty species of snails and nine species of fish are found nowhere else in the world.

Vi mötte två kvinnor från Padaung-stammen som lever i södra delen av Shan-provinsen och som fortfarande håller fast vid höga halsringar som ett skönhetsideal. Det kändes först fel att fotografera dem, men Ko Sai berättade  att de satt där av egen fri vilja för att visa upp något de var stolta över. Givetvis fick de betalt för det. Han redogjorde sedan närmare för traditionen, och det han inte kunde svara på frågade han damerna om och de upplyste gärna. Det som först kändes obekvämt blev sedan mycket intressant och jag kände inget obehag av fotografera.

Ko Sai berättade att de första ringarna sätts på när flickan är liten, kanske mellan sju och nio år gammal. Det sker närmast rituellt under ledning av en shaman. I 15-16-årsåldern har ”halsen blivit längre” och ringarna byggs på. Även då är shamanen med. Halsen har möjligen längts, men nyckelben och bröstkorg har tryckts ner. I samband med giftermål i 25-årsåldern sker den sista påbyggnaden. Men det handlar inte enbart om ringar runt halsen, utan också om ringar under knäna. Totalvikten på ringarna ligger på ca 8 kg hos en vuxen kvinna. Ringarna ser ut att vara av guld, men det är ”bara” välputsad mässing. När kvinnan blir äldre orkar hon inte bära bördan längre utan ringarna tas av. Ringen runt halsen har ”förlamat” halsmuskulaturen, så det krävs både en halskrage och träning för att öva upp muskulaturen igen. I väst tror vi att kvinnan halskotor knäcks och hon dör när ringarna tas bort, men det är en myt.

Ko Sai demonstrerade hur man gör när ringarna tas bort genom att böja ut en mässingskrage som låg på ett bord. Sedan kunde han inte få ihop kragen igen, men då ryckte den gamla damen in och hjälpte honom. Hon visade också hur hon med ett enkelt handgrepp kunde lösgöra de nedersta ringar när hon skulle sova. De är bredare och gled lätt upp över de andra.

Traditionen lever visserligen kvar, men är på utdöende.

Women of the Kayan tribes identify themselves by their forms of dress. Women of the Kayan Lahwi tribe are well known for wearing brassneck rings, brass coils that are placed around the neck, appearing to lengthen it.

Girls first start to wear rings when they are around five years old. Over the years the coil is replaced by a longer one and more turns are added. The weight of the brass pushes the collar bone down and compresses therib cage. The neck itself is not really lengthened. Many ideas regarding why the coils are worn have been suggested:  that the rings protected women from becoming slaves by making them less attractive to other tribes, that the coils originate from the desire to look more attractive by exaggerating slender necks. It has also been suggested that the coils give the women resemblance to a dragon, an important figure in Kayan folklore. The coils might be meant to protect fromtiger bites, probably symbolically.

Kayan women, when asked, acknowledge these ideas, and often say that their purpose for wearing the rings is cultural identity (one associated with beauty).

The coil, once on, is seldom removed, the muscles covered by the coil become weakened and have to be trained if the coil is removed.

The government of Burma began discouraging neck rings as it struggled to appear more modern to the developed world. Consequently, many women in Burma began breaking the tradition, though a few older women and some of the younger girls in remote villages continued to wear rings.

Vi åkte långbåtarna uppför en kanal till ett tempel. I samhällena är kanalerna så smala och trafiken så tät att en ung man i fören signalerar till rorsman vid fara å färde. I en kanalkorsning fick de t. o. m. gå på botten och styra båtarna rätt. Överallt hade man problem med att marken gled ner i kanalerna. Man byggde vallar med jutesäckar, som fyllts med slam på många håll. Då kunde man dels gräva upp kanalen, som hela tiden slammar igen, och dels skapa en vall runt tomten. Men det var mycket och tungt arbete, för spaden var enda verktyget.

Sedan följde en skön och välbehövlig promenad på en dryg kvart upp till Indein. En ung, burmesisk kvinna gjorde en sorts lövtunn riskaka, ungefär som ett stort chips. Hon bjöd vår guide, som sedan delade ut till gruppen. På så sätt fick hon några kyat för sitt arbete.

I byn Indein ligger ett tempel med en begravningsplats intill. Vi besökte inte pagoden, utan koncentrerade  oss på den märkliga begravningsplatsen. 1054 stupor i olika storlekar och utföranden, alla med kroppar i, ligger utspridda över området. Det flesta stuporna är från 17-1800-talen, och i regel är de mer eller mindre förfallna. Några är dock restaurerade och skinande vita, ibland med förgylld spira. I sådana fall har man byggt ett nytt ”skal” runt den gamla stupan. Med all respekt för restaurering, men begravningsplatsens karaktär ligger ändå i de mer eller mindre förfallna stuporna.

De döda lades i kistor, som förr i tiden sedan sänktes ner i Inlesjön. För att kistorna inte skulle flyta upp fästes de vid bottnen med bamburör. Så gjorde man ända fram till 1990.

In the village Indein there is a temple with a very special grave yard nearby, containing 1054 stupas. Some stupas, most of them from the 18th and 19th century,  were repaired but most of them crumbling. Up until 1990 the dead were put in coffins and lowered to the bottom of the lake, fastened there by bamboo sticks.

Jag tog mig sedan ut på spänger och broar för att från ovan få en blick över Inlesjöns odlade marker. Det får man inte från båten. Det krävs ett oerhört arbete bara för att bevara åkertegarna så att jorden inte glider ut i kanalerna. Det handlar om att gräva och kasta tillbaka slam för hand, samt att försöka behålla marken med hjälp av bambustolpar och plank eller säckar fyllda med slam. Jag såg många stolpverk till både hus och broar, vilka var gjorda av teak. Det ”gjorde ont” att se hur ädelträ användes som slanor.

Sedan fick jag också möjlighet att gå på stigar mellan kanalerna och se livet ” inifrån” Här hade jag gärna haft mera tid.

Mot landsidan hördes inga ”långbåtsmotorer”. Då var det fantastiskt fridfullt, där på vattnet. Dagboksskrivande och läsning, sedan en promenad runt om på stolpbryggorna. Skönhet och Stillhet. Det gamla Burma är fortfarande en sanndröm.

Noise pollution is a noticeable issue. The noise from the cheaper poorly muffled diesel engines is significant, and can be a distraction to the otherwise tranquil lake. But here – on the ”land side” there was nothing to be heard. Just beauty and stillness. The old Burma is still a living dream.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s