Isle of Skye part III

We went back the same way we had come the day before – now in sunshine instead of rain. The road to Armadale and Armadale Castle Gardens.

Vi åkte tillbaka samma väg vi kommit – till Armadale Castle och trädgårdarna där. Vi visste att det måste vara stängt så sent på kvällen, men åkte ändå…Vägen dit regnade bort dagen före – nu hade vi möjlighet att uppleva den i solsken.

Armadale Castle is a ruined country house, the former home of the MacDonalds. A mansion house was first built here around 1790. In 1815 a castle, intended for show rather than defense,  was built next to the house. There was a fire and after 1855 the destroyed part of the house was replaced by a central wing. 1925 the castle was abandoned by the MacDonald family and has fallen into ruin.

Slottet Armadale ägs av klanen MacDonald. Det första huset byggdes här runt 1790, och 1815 byggdes ett slott här intill, för tjusningen snarare än som ett försvar. Efter en brand byggdes ett nytt mittparti, men 1925 övergavs slottet och förföll.

The gardens around the castle have been maintained, and are now home to the Clan Donald Centre, which operates the Museum of the Isles. We knew the gardens would be closed, but …when we slowly drove up to the gates…they were open. And we sneaked in.

Trädgårdarna underhålls fortfarande och MacDonalds  driver här ett museum – the Museum of the Isles. Vi visste att det måste vara stängt såhär sent…men när vi körde upp mot slottet var grindarna öppna…och vi beslöt oss för att smyga in.

Not a wind in the trees…we walked slowly without a word. What if somebody found us here? Well, then we would just have to leave, wouldn’t we…

Alldeles vindstilla…vi gick tysta, långsamt…Tänk om någon kom på oss nu? Ja, då skulle vi bara bli tvungna att gå ut igen, eller hur…

Watching the warm sunrays filtering through the leaves we basked in being alone in this old park. A strange feeling was getting hold of us though. So quiet, but yet, as if someone or something other was present…

Solstrålarna silade ner genom grenverket och vi njöt av att vara ensamma i den gamla parken. En underlig känsla började infinna sig…så tyst, men ändå kändes det som om någon eller något annat var närvarande…

A white tent with plastic windows – a party? Looking through the windows there seemed to have been a wedding that day. Everything in serene white, some flowers on a table.

Ett vitt tält med genomskinliga plastfönster – party? När jag tittade in genom fönstren förstod jag att ett bröllop hade hållits här. Idag kanske? Allt i rent vitt, några blommor på ett bord.

A happy young couple – walking through the romantic ruins and into the lush gardens…I could easily imagine…

Ett lyckligt ungt par – vandrande bland de romantiska ruinerna och ut i den lummiga trädgården…det var lätt att föreställa sig…

…the two of them sitting in the shade, having eyes only for each other.

…de två sittande i skuggan, med ögon bara för varandra.

And then, holding hands, slowly strolling through the enchanted gardens. Her dress floating on the grass…Stopping for a gentle kiss by the waterlily pond…

Och sen, medan de håller varandra i handen, strövar de långsamt genom de förtrollade trädgårdarna. Hennes klänning svävar över gräset…och de stannar för en öm kyss vid näckrosdammen…

Driving home to Kyleakin in silence, I guess we both knew how fortunate we had been this evening.  We had witnessed and participated in something special.

The bridge of goodbyes was for tomorrow.

Vi körde tysta tillbaka till Kyleakin för en sista natt på ön. Jag tror att vi båda kände att vi hade varit med om något alldeles extra den här kvällen.

Bron till fastlandet och vårt farväl till Skye fick vänta till i morgon.

For more about Scotland and the Isle of Skye, go to Seonaid at breathofgreenair!